Från anorexia till något större.

Annons

Jag har letat sen jag var liten efter stigen till toppen av världen.

Jag vet inte hur länge jag kommer att leva med dessa känslor jag upplever ibland. De kommer som små friska vindar och totalt saboterar mitt humör. De har övertaget och jag biter ihop käkarna hårt och släpper ut frustrationen bland tårar eller slag i väggen.
Komplex. Det ordet flyger förbi i skallen på mig kanske sammanlagt sextio minuter per dag. Men det känns överväldigande, för mycket, för ofta, oförståeligt, och jag är totalt. jävla. maktlös. Jag försöker att logiskt komma fram till en slutsats om varför jag upplever dessa känslor, jag tror det handlar om att jag ibland känner mig stressad eller oerhört ledsen över att mitt liv inte ser ut enligt "modellen" för hur jag föreställt mig det när jag var yngre, framför allt efter att jag blev friskförklarad och förväntade mig att tankarna om min egen kropp och mitt eget värde skulle vara detsamma igen. På många sätt är det förstås helt okej, jag har ett grymt bra liv just nu. Mycket händer, jag möter nya människor hela tiden och jag inser mer och mer vad det är jag brinner för i livet och vad det är jag vill lägga min tid på. Förhoppningen är att jag ska vakna upp och känna mig tillfreds med mig själv varje dag. Vissa dagar känns det som ett fullkomligt omöjligt mål att uppnå eftersom jag ibland bara gått sönder under natten. En dröm, en tanke, en känsla, har sabbat mig. Något.
Trots att mitt liv känns grymt finns det sprickor i fasaden. Jag vet inte om jag döljer dem eller låter dem synas. Båda alternativen känns som något jag skulle kunna skriva under på att jag gör. Men jag funderar och klurar över hur mycket kontroll jag har över vissa av dessa sprickor, och att försöka ordna det jag kan och sedan se vad jag kan göra åt resten.
Saknar alltid ett visst lugn i mig själv, även om det är så så så mycket bättre nu och fortsätter att bli bättre varje dag. Tampas med tanken av var jag borde vara, vad jag borde göra. Livets eviga mysterium för mig, och ändå är det så banalt att det bara handlar om att lyssna på mig själv. Men ibland är man rädd. Och rädsla skapar rädsla. Evig cirkel. Men jag ska bryta den, lite då och då. Det borde alla göra. Jag ska det, ni ska det, vi ska det – för man förtjänar det åtminstone.



IMG_2739



erika2blogg

Kommentera (0)

Kommentera

Annons

När jag tittar in i ljuset ser jag pusslet som vi lagt och då faller alla bitarna på plats.

Något som alltid har skrämt mig är att ta steget utanför min egen trygghetszon.
Att lämna en säker väg, där mina fotsteg nästan är ingjutna, för att kliva in på en ny stig där ingenting av mig själv tidigare har lämnat avtryck.
Jag kan inte svara på om det är "lämna trygghetszonen" eller om det är "byta rutiner" som skrämmer mig,
men att inte göra som man nästan alltid har gjort tidigare är läskigt som fan.
Jag är klok nog att förstå att mitt eget tankesätt angående detta har begränsat mig i många år - jag vet jag vet jag vet.
Förra veckan drog jag igång med ett helt nytt träningsupplägg,
ett sådant jag aldrig någonsin tidigare har använt mig av.
Helt utanför min trygghetszon ni vet och det gjorde mig ganska tyst här,
otroligt inaktiv för att vara ärlig. Jag måste bli sådan ibland, tyst, för att klara att fokusera på att stanna kvar på den nya stigen istället för att fucka ur. Det är så lätt att man gör det annars, fuckar ur alltså, för att man är feg och rädd att man inte ska klara det.
Så idag ringde alarmet klockan 04.30 det krävs nog ytterligare en, två, tre veckor innan det nya sitter som på rutin.
Men jag är på god väg och en ny vecka öppnar upp sig framför mig, och det är nu det gäller igen:
Halvkropps. Helkroppspass. Basövningar. Tunga reps. Lång vila. Gränsen till att maxa i dom alla. Utanför trygghetszonen och det är läskigt som fan men vet ni? Nu kör vi.

 

 

IMG_2653

 

 

 

 

 

Kommentera (0)

Kommentera

Annons

Den finns en första plats som inte går att nå, för ingen tror att dom är något där jag kommer från.

Det har varit en tyst start på veckan men huvudet har gått på högvarv, det tycks alltid göra det i mitt huvud. Det är aldrig någonsin tyst där. Vissa dagar kan det få mig att dunka huvudet hårt i väggen för jag orkar inte höra mig själv, vissa dagar är jag glad över hur mycket tankar som ryms där inne och vissa dagar reflekterar jag inte över det för det har trots allt snart gått 23 år med samma hjärna.
Ofta tänker jag att det är svårt att leva i ett samhälle där allt verkar kretsa kring det yttre och där träningshetsen har nått sin topp, det är svårt att undvika. Missförstå mig rätt, jag är otroligt glad att hälsa har fått stor plats i människors vardag, jag vill själv hjälpa människor att nå dit, men jag är precis lika ledsen över hur den psykiska ohälsan samtidigt har växt sig större. Det går en hårfin linje mellan vad som är hälsosamt och ohälsosamt.
En klok person berättade för mig häromdagen att "vi är många som strävar mot den där perfekta kroppen, du är inte ensam och det är därmed inget fel på dig". Jag förstod plötsligt det, jag är inte ensam med kraven, visionerna eller med pressen över kroppsidealet. Jag är precis där många andra är, scrollandes på Instagram helt såld över hur magrutor, vältränade rumpor och deffade ryggtavlor visas på flödet, samtidigt som jag står naken framför spegeln och vill förändra min egen kropp. Jag är också en av alla dom som "vill mer" och "vill längre än såhär".
Jag har börjat förstå, med tiden, att man aldrig kommer någonstans om man inte accepterar sig själv, älskar sig själv eller tror på sig själv. Första steget börjar där kanske där, att behandla sig själv och sin kropp med värdighet. Det betyder inte att jag anser att folk ska lägga ner sina stora satsningar eller sluta kämpa mindre, men det betyder att det är dags för alla oss som bidrar med att sätta fötterna på gymmet och i löpspåret och på cykeln och på planerna, att prioritera välmående framför den yttre dagsformen. Jag beundrar alla som kämpar sig till scenen på långa dieter men jag beundrar även alla andra, med andra mål och drömmar som kämpar sig dit. Livet är ingen tävling, vi kan aldrig vinna något eftersom vi alla i grund och botten redan är vinnare. Bästa ni, glöm inte att älska er själva för i helvete.

 

FullSizeRender-8erika2blogg

Kommentera (0)

Kommentera

Annons

Allting har förändrats men jag känner likadant.

Jag känner nästan alltid ett visst behov av att skriva. Att tömma mitt hjärta på oviktig och viktig information - att låta känslorna formas till mängder av ord. Men med en viss oförmåga att formulera mig och med en viss lathet, eller rastlöshet, att ens försöka sätter stopp för att det ska rulla på naturligt. Så ni vet, man får ha tålamod med mig. Någon sa till mig, när jag häromdagen satt här och försökte tvinga fram rätt ord och meningar att: “du ska bara skriva när det kommer direkt från hjärtat, meningen är att du inte ska behöva tänka”
Innan var skrivandet vardag för mig. Jag började dagen med att skriva anteckningar i mobilen i bussen på väg till jobbet och skolan och slutade dagen med att skriva upp ord och fina sammansättningar av ord på små lappar. Nu finns det inga lappar, möjligtvis ett sängbord som väntar på ett tomt anteckningsbok och en penna att fylla den med. Men sedan har saker och ting förändrats också.
Jag har trots allt annat i mitt liv nu. Jag har en stor kärlek till en människa som jag inte hade då. En trygghet i ett förhållande som jag litar handlöst blint på och små värmade hundtassar som vilar mot min mage om nätterna. Jag har ett jobb som jag tycker mycket om och kollegor som jag känner mig säker med. En ”etthundrasextioåtta-timmars-vecka” där kvällarna och helgerna, där all ledig tid nästan alltid fylls till bristningsgränsen, inte räcker till. Jag har ett växande självförtroende som inte kräver lika mycket av mig som det gjorde då, när det var tunnare och skörare. Saker och ting har förändrats, det var annorlunda då. Då behövde jag orden på ett helt annat sätt än vad jag behöver dem idag. Då behövde jag dem för att andas och för att leva. Nu överlever jag utan tvekan, för jag har värme i mitt liv och jag har tron på att den värmen kommer öka och öka och öka till den omfamnar hela mig. Och tvivlet liksom inte finns mer.
Nu behöver jag orden för att känna mig komplett, för att känna att jag kan öppna upp mig istället för att stänga ute, för att det vissa morgnar och kvällar funkar lika bra som att sitta och dricka kaffe med psykologen. Nu behöver jag orden för att det är läkande, när jag vill att de ska vara läkande. Men det är annorlunda nu och därav kommer det bara när hjärtat vill, när jag inte behöver tänka, som någon sa. Jag känner nästan alltid ett visst behov av att skriva men det kommer när det kommer, som mycket annat här i livet. Klychigt men sant som fan att saker och ting kommer när man slutar leta efter dem. Så, ni får emellan inläggen ha tålamod med mig.
IMG_2387
erika2blogg
Kommentera (0)

Kommentera

Annons

Och allt du når med din blick från balkongen kommer någon dag att bli ditt.

Helt plötsligt från ingenstans kom den – vårvärmen med strålande sol och högre temperaturer än vad vi kunna hoppats på. Vi gick från jackor till t-shirts på bara några dagar och den stundande sommarsäsongen är ett faktum.
I samma stund som värmen slog till så började mailen både hos mig och på arbetet bombas med förfrågningar om hjälp, på vägen mot att vässa formen maximalt inför beach 2016.
Hur gärna jag än vill så har jag inte möjlighet att hjälpa alla er som mailar enbart mig, dels för att mina 24 timmar per dygn inte alltid hjälper till och dels för att jag vill ge varje enskild individ den tid som alla förtjänar, för att allting ska falla lika perfekt som ett färdigt pussel.
Precis som ni alla vet så är det sällan något som kommer gratis här i livet. Detsamma gäller sommarformen som du längtar efter, men det är lättare att nå förändring än vad man många tror. Med rätt kunskap och verktyg kan du maximera resultaten av din ansträngning.
Tillsammans med mina kollegor på Elit Store har jag valt att gå ut med ett paketerbjudande, för alla som vill vägledas till en bättre form. Det gör det även lättare för mig, inom arbetet, att kunna hinna med fler taggade och målinriktade människor.
Under den här veckan kommer vi därför att öppna upp mejlen och ta emot ansökningar som går under rubriken ”Beach 2016”. Vi har ett begränsat antal platser och vi kommer att stänga anmälningarna på söndag – så att vi i detalj hinner lägga upp skräddarsydda coaching-upplägg till alla som vill vara med på resan.
Startskottet går den 20 april och kommer att följas av 10-12 veckor där du följer vårt upplägg, designat just för dig och dina mål.
Vi har valt att sänka kostnaden för detta och vi landar då till en summa på 3000kr (ord.pris 6000kr). Här ingår allt:
• Personlig konsultation – vi börjar där du står idag och vi siktar bara framåt.
• Kostupplägg - skräddarsytt för dig, under 10-12 veckor.
• Kosttillskott – allt du behöver under din diet.
• Coaching och formcheck hos oss – du är inte ensam på din resa, vi finns med dig hela tiden.
Först till kvarn gäller, skicka in din anmälan redan idag.
Mejl: erika.swards@gmail.com eller I nfo.sportssupplement@gmail.com
Besöksadress: Nygatan 11, 553 16, Jönköping.
Telefon: 0727 277 420


IMG_2509

erika2blogg
Kommentera (0)

Kommentera

stats